Då var man också fast i bloggarträsket... Jag har länge trott att bloggar bara var för avdankade kändisar som vill synas i landet igen för att deras ageny har övergivet dem för att promota någon sjuåring för att han kan stoppa in två knytna nävar i munnen samtidigt. Men efter jag läst några vänners bloggar förstod jag vad bloggar egentligen handlade om, att vilken vanlig människa som helst ska kunna få uttrycka sina tankar och funderingar och få sin röst hörd bland andra och samtidigt ta del av andras funderingar och känslor. Blogging är egentligen att tappa kontrollen, bara låta fingrana dansa melodiskt över tangentbordet och att bara öppna sig för andra som får ta del av ens tankar och en större privilegie kan man inte få som människa än att få ta del av en annan medmänniskas tankar och känslor men kan också handla om allt mellan himmel och jord och därför måste jag också höja ett varnande finger mot att världen kanske in är redo för alla dina tankar så tänk fortfarande eller läs iallafall igenom det du skrivet så du är säker på att du inte sårar någon närstående för det kan få allvarliga komplikationer. Kort och gott kan man säga att Bloggar är nästa generations krönikor fast mycket lättare och öppet för alla för alla kan inte skriva en krönika och sedan få den publicerad i en tidskrift för det finns tyvär inte nio miljoner olika tidskrifter i Sverige.

Nog med det nu, nu tänkte jag komma in på lite mer personliga saker, lite mer om mina egna tankar och funderingar. först av allt ska jag bara nämna att jag är sjukt less på grund av vädret här i Sundsvall. Det har varit varmt blött och slaskigt i flera dagar och jag håller på att bli tokig på grund av att den inbitne skidåkaren i mig vill bara ha kyla och snö och det är det enda ljuset så här i midvintermörkret men just nu verkar det som vi kan kyssa uttrycket midvinter adjö för det kommer nog snart att sluta finnas några vintrar och ännu mindre då midvintrar och som jag sa detta gråa, blöta. slaskiga mörker gör mig bara deprimerad.

Där har vi en vanlig punkt bland många tonåringars bloggar, just deprission, det verkar på många personer sätt att blogga på att de är djupt deprimerade och inte har något glatt i sitt liv, det verkar som deras liv bara är ett enda stort mörker och de är aldrig lyckliga eller glada.

Avslutligen ville jag bara säga en sista sak; Carpe Diem, fånga dagen. Lev varje dag som den vore din sista, gör någon glad eller ge bara en vän en komplimang för konstigt nog är det ytterst ovanligt att en kille ger sin vän en komplimang bland ungdomar.

Tack och Adjö, kommentera om ni kommer på något